Kreativitet.

Är det inte ironiskt. Jag hittade detta sparade inlägg med titeln Kreativitet.

När jag öppnar det står det... ingenting.

Det är tomt.

Hjärnans påhitt.

Happ. Då har det nästan gått ett år.
Men bara nästan.
Det här med blogg alltså.
Nej, inte min grej.
Visst, det låter som en bra idé. Det gör allt. Till en början.
Typiskt mig.
Ja! Jag startar en blogg. Så kan jag skriva av mig. Det är härligt att skriva. 
Tänk om en hade kunnat hålla kvar vid denna entusiasm lite längre än två veckor.
Två veckor. Fem inlägg.
Bra där.
Starkt jobbat.
Men det ska det bli ändring på nu!
Eller inte.
Men det känns bra att skriva så.

Fredag.

Ett, två, tre så var det fredag. Lika snabbt som den kom var den över. Denna fredagen var lite bättre än en vanlig fredag. En vanlig fredag består av... inte mycket mer än 24 timmar och det faktum att det är helg. Ledig. Det är ett bra ord. Jobba är också bra. Men ledig, det låter aningen mer avslappnat och härligt. En kväll, tre vänner, en måltid, lite vin. Mysigt. Senare en cykeltur hem. Ville inte. Kallt. Var tvungen. Inte många gånger har en cyklat så långsamt hem i kyla som denna. Det var skönt. Det var nästan så att en inte ville gå in. Kanske var det kylan. Kanske var det tystnaden. Kanske var det det knarrande ljudet från skorna i den mjuka, puffiga snön. Men nu ska en inte vara sån.

Det var skönt att kliva in i värmen.

Måndag.

Hej måndag.
Du har kommit igen.
Trevligt värre.
Eller kanske inte.
Å andra sidan, lördag, måndag. Potato, potato.
Fredag är bra.
Fredag gillar vi. Lite mer än andra dagar.
Längtar till "hejdå måndag".

Nyårslöfte.

Förra årets nyårslöfte gick sådär. Träna gick bra, i ungefär en månad. Var till och med iväg och simmade fyra gånger en och samma vecka. Att sätta upp sig som organdonator tänkte man skulle vara ett bra och lätt nyårslöfte. Lägger till det detta året och hoppas på att det blir gjort denna gång. Har antagligen ätit mer godis än vad som egentligen borde vara tillåtet, för att inte prata om chai latte. Dock var det inte ett nyårslöfte att dra ner på chai latte, men det hade inte behövt bli så mycket som det blev. I år är det dags för nya tag.

Organdonator. Varför inte? Om det inte är meningen att denna kropp ska leva känns det en aning själviskt att behålla alla friska organ. Det finns så många som behöver nya organ, så varför inte hjälpa till med det.

Fler resor. En resa till Lalandia, Bali, sjön som ligger ett stenkast bort, Stockholm. Oavsett hur långt behövs resandet för att kunna leva och må bra. Något varmt, något socialt, något glatt, något slappt, något som plånboken att skrika av hunger, något avslappnande, Musik, tystnad, gemenskap, egentid, sol, ännu mera sol.

Simning. Ännu ett av dessa oändliga träningslöften. Simning är bra för själen, för tankarna, till och med för att få ut aggression och ilska. Att simma på riktigt, ett riktigt träningspass på bestämd tid, det är vad som behövs. Inte för kroppsformen, inte för sysselsättningens skull, för framtidens friska kropp.

Blodgivare. Nära skjuter ingen hare. Magsjuka bromsade 2015 års ansträngning till att anmäla sig som blodgivare. Av samma anledning som organdonator. Ska en en ge bort sina organ kan en lika gärna börja med att ge bort sitt blod. Till människor som behöver det mer än en själv.

Välgörenhet. Det svåra är att en med säkerhet vill att pengarna ska komma fram till rätt person. Att ingen redan rik människa sitter och roffar åt sig tre fjärdedelar av ens pengar. Djuren i världen behöver pengar för att överleva. Barnen i världen behöver pengar för att överleva. Alltid har djur gått före. De gör ingenting för att förtjäna att dö ut. För att ett barn inte ska växa upp till en martyr som dödar och har dollartecken till ögon eller en politiker där det handlar om mycket snack men ingen verkstad, måste trygghet stå i fokus. Pengar betyder trygghet. Inte de fysiska enkronorna och tusenlapparna, utan det pengar kan göra för ett barn. Ge det vatten, medicin, tak över huvudet.

Ta ingen skit. Skit har en fått tillräckligt under åren.

Kanske att ett, möjligtvis två löften kommer förverkligas och faktiskt bli av. Det är inga måsten. Det är mål och en anledning till att faktiskt försöka ändra på någonting. Mig själv, livet, världen. Alltid kan en försöka.

Snö.

Den kom till slut ändå. Dock såg vädergudarna i och för sig till att den hälsade på redan i november, en hel helg, massa snö. En månad för tidigt kan man tycka. Om snön hade kommit över jul hade man kanske fått en aning mer julkänsla. En julkänsla som icke existerade denna jul. En jul utan snö har fungerat innan, man har börjat bli van. Men trots allt julpynt, julbak, julfina släktingar, tomteluvor med mera, kändes det som en vanlig släktträff. Väldigt trevlig, men ingen julkänsla för fem öre. En mycket märklig känsla. Kanske kan det bero på allt som hänt under hösten. Att man varit så upptagen att tänka på annat så att man inte hunnit reflektera över att julen varit på väg. Vädret har som sagt inte heller gjort det lättare. Några få minusgrader har visat sig under månaden innan jul. Dock ingen frost som behövde skrapas av från bilens rutor. För att inte tala om självaste julafton. Jobb stod på schemat fram till klockan 13.00. Hemvägen bestod av vårkänslor. Solen sken, fåglar kvittrade, luften kändes varm. Vad händer med våra årstider? Snart har vi en enda lång årstid, vilken säkerligen kommer te sig som vår nuvarande höst. Trött. Regnig. Kylig. Grå.

Att snön äntligen kommit värmer det lilla hjärtat. Någon månad till, sen kan det få bli vår. Vill slippa tänka på allt. Vill att allt hemskt ska vara över. Vill sova igenom vintern som igelkotten och björnen. Vill ha sol. Vill ha värme. Vill ha sommar. Vill att allt ska vara bra.

Nytt år.

Efter ett år utöver det vanliga vandrar en nu in i det nya året, i detta fall med pizza, pussel, ångest, raggsockar och en hel del skärmar. 2016 har på många vis varit efterlängtat. Hösten som skulle bli en fin höst, med mycket färg, glädje och förväntan slutade i tragedi på fler än ett sätt. Döden, lögner, svek och ångest drog ner de korta men samtidigt så långa månader för en själv och många andra. Att få lämna år 2015 bakom sig ska bli skönt. Att få lämna allt bakom sig och börja på en ny kula. "Längtar till det är nytt år", "längtar till detta året är över", "längtar efter att allt detta skit ska vara över". Det har en tänkt i princip hela hösten, till för en, kanske en och en halv vecka sedan, då slog det en. Bara för att det blir nytt år, försvinner inte problemen. Det är det jobbigaste i nuläget. När ska allt vara över? Det är på väg, men vägen dit känns lång och jobbig. Inte bara för en själv, utan för ens nära. Det som kommer behöva göras är att bita ihop och se framåt, hur svårt det än är. För en del blir det inte alltid bättre, men det kommer bli lättare.

Det som främst slagit en har varit att så många människor påverkas av vad som händer en enda människa, inte minst när ett liv slocknar. Klarheten som uppstår när en befinner sig i en fullsatt kyrka med sorg, smärta och tårar är obeskrivlig, det går upp för en då. Livet är inte att leka med. Frustrationen som blossar upp då en stiger på tåget och folk sitter och skrattar, åt vad vet en inte. Vad är det som är så roligt? Det finns inget att vara glad över. Ett hjärta har slutat slå. Sen, sen tänker man efter. Vardagen finns fortfarande, fullt med människor som inte vet. Det finns saker att vara glad över. Det kan dock vara svårt att se dessa stunder när livet känns som värst, när en rivits upp av händelser som man aldrig trodde man skulle få vara med om. Det som gör mer ont är tanken på de närmast anhöriga och deras fortsatta liv. Att hålla sig precis ovanför vattenytan för att ta sig igenom vardagen, man vill försöka förstå, utan framgång, man kan aldrig förstå. Rädslan som uppstår när man börjar tänka. Hur ska jag göra? Vad ska jag göra? Kan man göra så? Hjälper det? Ska jag göra något? Återigen, vad, hur, när, om?

Rädslan som tränger sig in i hjärnan när en vän tar avstånd. Frågorna som ständigt flyger genom huvudet och sätter sig som en konstant huvudvärk. Alla dessa frågor. De tar musten ur en. Hoppet har dock alltid funnits där och så även tilliten till denne vän. Det finns alltid en bra anledning. Som tur i oturen har en under hösten haft en vän vid sin sida som alltid sagt rätt saker och tagit hand om en under ens mest förvirrade stunder. Denne vän skulle sedan visa sig vara något av en lögn, ett svek. Men för stunden, för stunden kändes det bra, och något som aldrig skulle vilja bytas ut eller ångras. Det man trodde var på riktigt, det man fortfarande vill tro var på riktigt, betydde antagligen inte särskilt mycket. Och att en människa kunde gå vidare så fort. Det gör ont.

Det är viktigt att ta upp att alla är olika. Ingen påverkas på ett och samma sätt av en och samma händelse eller situation. Alla har sitt sätt att hantera sorg och smärta. En kanske inte kan förstå hur en annan känner då man är olika och inte kan sätta sig in i en annans situation. "Du kanske inte vet eller förstår hur jag känner, men du vet vad smärta är". Ännu en sak som hållit en levande under hösten har varit tanken på att det just nu finns de som har det så mycket värre och har förlorat så mycket mer än en själv. En vill inte acceptera att det är okej att må dåligt. Dock är det viktigt att ännu en gång poängtera att man inte kan jämföra situationer på det viset. Och hur jobbigt det än är att erkänna, så är det okej att må dåligt, även om man är mycket medveten om att det finns personer i ens närhet som har det jobbigare och har varit med om större/fler orättvisa saker livet har att erbjuda.