Nytt år.

Efter ett år utöver det vanliga vandrar en nu in i det nya året, i detta fall med pizza, pussel, ångest, raggsockar och en hel del skärmar. 2016 har på många vis varit efterlängtat. Hösten som skulle bli en fin höst, med mycket färg, glädje och förväntan slutade i tragedi på fler än ett sätt. Döden, lögner, svek och ångest drog ner de korta men samtidigt så långa månader för en själv och många andra. Att få lämna år 2015 bakom sig ska bli skönt. Att få lämna allt bakom sig och börja på en ny kula. "Längtar till det är nytt år", "längtar till detta året är över", "längtar efter att allt detta skit ska vara över". Det har en tänkt i princip hela hösten, till för en, kanske en och en halv vecka sedan, då slog det en. Bara för att det blir nytt år, försvinner inte problemen. Det är det jobbigaste i nuläget. När ska allt vara över? Det är på väg, men vägen dit känns lång och jobbig. Inte bara för en själv, utan för ens nära. Det som kommer behöva göras är att bita ihop och se framåt, hur svårt det än är. För en del blir det inte alltid bättre, men det kommer bli lättare.

Det som främst slagit en har varit att så många människor påverkas av vad som händer en enda människa, inte minst när ett liv slocknar. Klarheten som uppstår när en befinner sig i en fullsatt kyrka med sorg, smärta och tårar är obeskrivlig, det går upp för en då. Livet är inte att leka med. Frustrationen som blossar upp då en stiger på tåget och folk sitter och skrattar, åt vad vet en inte. Vad är det som är så roligt? Det finns inget att vara glad över. Ett hjärta har slutat slå. Sen, sen tänker man efter. Vardagen finns fortfarande, fullt med människor som inte vet. Det finns saker att vara glad över. Det kan dock vara svårt att se dessa stunder när livet känns som värst, när en rivits upp av händelser som man aldrig trodde man skulle få vara med om. Det som gör mer ont är tanken på de närmast anhöriga och deras fortsatta liv. Att hålla sig precis ovanför vattenytan för att ta sig igenom vardagen, man vill försöka förstå, utan framgång, man kan aldrig förstå. Rädslan som uppstår när man börjar tänka. Hur ska jag göra? Vad ska jag göra? Kan man göra så? Hjälper det? Ska jag göra något? Återigen, vad, hur, när, om?

Rädslan som tränger sig in i hjärnan när en vän tar avstånd. Frågorna som ständigt flyger genom huvudet och sätter sig som en konstant huvudvärk. Alla dessa frågor. De tar musten ur en. Hoppet har dock alltid funnits där och så även tilliten till denne vän. Det finns alltid en bra anledning. Som tur i oturen har en under hösten haft en vän vid sin sida som alltid sagt rätt saker och tagit hand om en under ens mest förvirrade stunder. Denne vän skulle sedan visa sig vara något av en lögn, ett svek. Men för stunden, för stunden kändes det bra, och något som aldrig skulle vilja bytas ut eller ångras. Det man trodde var på riktigt, det man fortfarande vill tro var på riktigt, betydde antagligen inte särskilt mycket. Och att en människa kunde gå vidare så fort. Det gör ont.

Det är viktigt att ta upp att alla är olika. Ingen påverkas på ett och samma sätt av en och samma händelse eller situation. Alla har sitt sätt att hantera sorg och smärta. En kanske inte kan förstå hur en annan känner då man är olika och inte kan sätta sig in i en annans situation. "Du kanske inte vet eller förstår hur jag känner, men du vet vad smärta är". Ännu en sak som hållit en levande under hösten har varit tanken på att det just nu finns de som har det så mycket värre och har förlorat så mycket mer än en själv. En vill inte acceptera att det är okej att må dåligt. Dock är det viktigt att ännu en gång poängtera att man inte kan jämföra situationer på det viset. Och hur jobbigt det än är att erkänna, så är det okej att må dåligt, även om man är mycket medveten om att det finns personer i ens närhet som har det jobbigare och har varit med om större/fler orättvisa saker livet har att erbjuda.